mehvafaan

Minns ni när man var liten och skulle in efter rast och skrek typ "försten in" och vrålkutade mot dörren och sen blev man omsprungen av jävla Gurra Jansson så man räddade upp det hela med att skrika "ÄR EN BAJSKORV" samma sekund som han sprang in?

 

 

 

Skönt för oss som har svårt att hänga med att så många filmer handlar om folk som tänker högt.

Det där med att förvänta sig en fullständig redovisning av Göteborgsbussresan inom "en snar framtid" kanske, men bara kanske var ett lite väl snabbt utkastat utlovande från min sida.

TILL MITT FÖRSVAR, samt för att kunna modifiera sanningshalten i detta "en snar framtid"-uttalande, så är "en snar framtid" ett luddigt och abstrakt begrepp som liksom kan tolkas(och användas) lite hur som helst.

"En snar framtid" kan vara 1 timme för den ene och innan året är slut för någon annan.

 

Hur som helst och herregud så jag fladdrar iväg:

 

 

 

 

Jag kanske ska börja med att presentera anledningen till mitt bussresande: Jag var ute i utomordentligt dålig tid för biljettbokande av resa till Kajsa D. aka. PresidentThunder.

Denna dåliga tid - som jag var ute i - resulterade i orimliga(okej inte orimliga, men ganska så skittrista att betala) priser på tågresor. Således hade jag inget annat val(jag hade såklart ett annat val men jag gjorde inte det valet) än att -  för första gången sedan min tid som student - boka in mig på att resa med buss.

 

 

Okej, nu vet ni varför jag överhuvudtaget befann mig på sagda buss. Jag var fullständigt supersnål.

 

FORTSÄTTNING:

Jag hoppar på bussen som med största sannolikhet ska ta mig till Sveriges andra(eller är det tredje) största stad. (Jag måste nu googla storleksordningen på Sveriges städer. Vänta lite. Ja okej, har kollat upp det nu! Sveriges andra största stad!) (Relativt tätt följt av Malmö) (Okej inte jättetätt följt, men Malmö är nr 3) (Norrköping är nummer 9, visste ni det?) (Det visste inte jag).

 

Till min förtjusning får jag sällskap, på denna annars ganska tomma buss, av en kamrat som jag gladeligen sätter mig bredvid för samtalskontakt samt sömnbevakning (true story, men återkommer till detta).

Resan är trivsam och lättsam. Jag får höra allt om min kamrats - Stefan aka Brutti - kärleksliv. Detta, samt vår dåvarande busschaufförs humör och humor (återkommer till detta) håller mig vaken samt vid gott mod hela vägen till Jönköping. Där är det dags för ett längre uppehåll samt - till min ENORMA besvikelse - busschaufförsbyte.

Den ENORMA besvikelsen var fullständigt och kanske lite lättvindigt baserat på det uttalande busschaufför 1 gjorde vid stoppet i Mjölby, något om att sträcka på benen och att det kunde vara spännande att se Mjölby, samt det sammanfattande tal han höll inför stoppet i Jönköping om hur HÄRLIGT det varit att köra oss dit och vilken FANTASTISK dag och fortsatt resa han önskade oss.

 

UNGEFÄR 1 minut in i resan med chaufför nr 2 händer något som gör att jag borde ha förstått att resten av resan skulle komma att bli något annorlunda från etapp 1.

Chaufför nr 2 har väldiga problem med att få igång det högtalarsystem i vilket han tänker presentera sig för oss resenärer med. Eller, ska förtydligas, han har egentligen inget problem med det, men han TROR att han har det, vilket resulterar i ett harklande och "ETT - TVÅ, ETT-TVÅ"-ande och "hallååååå"-ande som pågår lite för länge.

Till slut ger han upp.

Istället får han igång radiosystemet på full volym och för en sömnlängtande bussåkare som undertecknad(blir så trött av det där vaggandet) är detta tilltag fullständigt obegripligt och oförlåtligt. Jag vill ju bara sova.

Som tur är tröttnar även fler på bussen, och två schyssta grabbar hjälper den förvirrade chauffören att få av MiX MegaPoL's ekande skrän.

 

Äntligen! tänker jag. Här ska sovas samt vaknas utvilat i Göteborg(Sveriges 2-a största stad).

Ber min kamrat hålla koll på mitt hakparti så att det inte glappar när jag somnar - och som den äkta vän han är har han fullständig koll på truten och lyfter upp hakan mot gommen varje gång jag fulsomnar till(så att fulsovandet övergår till inte riktigt så fulsovande som innan).

 

 

Någonstans i kropp och själ sitter det en väckarklocka när en börjar närma sig sitt slutmål. Har ni varit med om det? Att en somnar till och är egentligen lite orolig för ifall en kommer att hinna av vid det där stoppet en skulle till för TÄNK OM JAG INTE VAKNAR DÅ, men det gör man liksom?

Vissa kanske inte har det i sig, men det har jag.

 

Jag vaknar. I utkanten av Göteborg. Vi är i tid. Än. Så. Länge.

 

Busschaufför nr 2 har aldrig tidigare kört denna sträcka. Busschaufför nr 2 kan ALDRIG I SITT LIV ha besökt Sveriges andra största stad. Detta övertygas jag om när busschaufför nr 2 kör FÖRBI avfarten mot Göteborg.

Förvirringen på bussen är sannerligen total.

Förvirringen hos busschauffören är värre.

Dock inser denne inte sitt misstag inom någon av de avfarterna han skulle kunna ta mot Göteborg. När Göteborg är passerat, DÅ förstår han att han har kört fel.

Mina medresenärer har varit i Göteborg förut, de kanske tillochmed har kört buss dit -  VAD VET JAG - men det kan omöjligen den man vars händer som vi lagt vårt bussresande hopp till ha gjort.

 

Till slut hörs det. Ett ynkligt, darrande och oroligt ord från den främre delen av bussen:

"Hjälp"

Det tar ganska exakt 5 sekunder, sen kliver en av de schyssta grabbarna som tidigare ordnat med avstängningen av radion fram.

Grabben slår på sin GPS. Han pratar lugnt och säger att "det här ordnar vi"(jag tvivlar nåt enormt) och ser till att vi får vänt på bussen och tar oss tillbaka mot Göteborg(Sveriges 2a största stad) och Nils E terminalen(tror jag att den heter).

Här kunde denna historien fått ett ganska lyckligt slut. Vi är bara ca 45 minuter försenade.

APP APP APP

"Ta ej ut segern/någonting någonsin i förskott!" Har ni hört det uttrycket?

Oavsett er insatthet i träliga uttalanden som förstärker en negativ världsbild ska jag nu ändå fortsätta denna eländiga berättelse:

 

De bygger om i Göteborg. Det är FULLSTÄNDIG JÄVLA KAOS i trafiken.

Vi tar oss JÄTTESAKTA in mot stationen. 2h försenade nu.

Jag ser terminalen. Alltså jag ser den verkligen. Jag får ett MMS på en vissen blomma vilken Kajsa D hade plockat för att giva mig vid ankomst och försöker att hålla tårarna tillbaka.

Nu brister det för samtliga på bussen. 2h + 35 minuter försenade och vi står tvärstill i en rondell ungefär 500 meter från terminalen.

Medresenärerna LÄMNAR BUSSEN. De ber chauffören att han ska öppna dörren, tar sedan sina väskor ur bagageutrymmet(ni vet den där luckan på sidan av bussen) och GÅR.

 

Jag och Brutti sitter kvar. Förstummade. Ensamma. Jag vågar inte gå av bussen och Brutti håller mig(och chauffören) sällskap.

Vi får bli sittande i ungefär 25 minuter till. Sen kommer vi staplande fram, via en centrifug och med hjälp av snälla bilförare som vinkar fram bussen.

 

 

Detta var berättelsen om ännu en lång färd mot Kajsa D aka PresidentThunder samt Göteborg(Sveriges andra största stad). Minns ni den där omgången då jag fastnade med tåget i Vingåker(som jag några år senare flyttade till HAHA det var ju också ett himla sammanträffande och supertokigt) och fick åka buss och byta buss och fick mackor mitt i natten men de som satt bakom mig blev utan och jag blev slutligen ca 5,5h sen till Göteborg(som bara ligger ett snäpp efter Stockholm rent storleksmässigt i kampen om att vara Sveriges största stad).

 

Om ni missat den berättelsen så finns den att finna NÅGONSTANS i arkivet. Lycka till.

 

Snipp snapp snut, så var buss-sagan slut!

 

 

 

 

 

Firade en veckas ledighet med att leka med bästis-Elins ungar. En jäkla fest fram tills 6-åringen ville sitta på mina axlar och fes mig i nacken. 

Älskar verkligen barn.

När jag var liten trodde jag verkligen att jag skulle vara sjörövare by now. Känner de besvikna blickarna från mitt 4-åriga jag.

Känns ca hur fint som helst att jag och min älskade samt efterlängtade bästis kajset semesterses för att fira våra 30-årsdagar och kajset somnade för 40 minuter sen i soffan till ett av Wes Andersons mästerverk.

 

vi åldras med värdighet vi.

Idag ska jag be Bältet raka av sig skägget alltså önska mig lycka jävla till.

 

 

Vadå att jag nu, när jag börjar närma mig 30, måste sluta svara "Bajs" på frågan vad jag vill ha till middag alltså I WILL NEVER

 

 

När Anja i Paradise Hotel säger "jag har ganska mycket nu" menar hon på jobbet, med familjen eller kanske föreningen hon är aktiv i?

I övrigt består mitt måhända märkliga liv mest av jobb, kexchoklad och tämjning av mitt hår, som den senaste månaden bestämt sig för att varje morgon lägga sig i benan "bad hair-day". Alltså the struggle.
Aja

Är helt dagsvill nuförtiden. Den enda dagen jag kan är söndagar pga min (och som tidigare nämnts, Guds) enda ständiga lediga dag.
Har senaste tiden ägnat söndagar i fosterställning och ska en gå på erfarenhet så kommer även denna söndag gå i fosterställningens tecken.
Men det är ändå något med söndagar som gör mig lite extra rastlös; lite extra missnöjd och lite extra sugen på att göra annat. Söndagar är min dag för själaransakande och "borde jag inte börja ta tag i mitt liv alt. borde jag inte bara dra härijävlafrån"-tankar.

Googlar således resor vitt och brett i världen och är just nu i New York. Och för en ultraautist som jag innebär detta inte enbart vanligt lättsint letande efter flygresor och möjligen hotell utan blir till kartor över hela skiten och tunnelbanesystemet hur funkar det och hur länge kan en få uppehållstillstånd och en kanske skulle jobba inom reklam är svinbra på slogans och aa ni hajar. Måste nu inta nämnda fosterställning pga the ansträngning.