Bless me då
Med hosta och feber firas denna tisdag högtidligt. Utslagen ligger yours truly i soffan framför tv'n i hopp om att båda dessa fysiska handikapp ska försvinna ur systemet. Troligast är inte.
Jag är en såndär som extremt sällan blir sjuk - eller så är jag iallafall en sån som sällan märker det. Sjukdomens medförande svagheter har varit något som jag länge uppskattat mig som befriad från. Ja, en övermänniska om man så vill. Men nu kommer alltså helt plötsligt en armé av elaka influensabakterier(det bör nämligen krävas just en armé, ingen ensam liten bacill skulle kunna ställa till det såhär för en superquinna) och bråkar.
Kanske är det att jag vanligtvis går på helspänn med en medvetenhet om att "jag har inte tid att bli sjuk", och att jag helt plötsligt släppt garden, som gör att baseluskerna helt plötsligt ser sin chans.
Vilket fall är det väldigt svinigt av dom. Särskilt eftersom jag vet att jag imorgon förväntas stå ensam en hel dag på jobbet, p.g.a. personalbrist och allmän lathet.
Vilket fall tänker jag kicka dessa friskförstörares ass-es lagom till helgen, för när det gäller lediga helger kan ingenting stoppa mig(förutom kanske polisen, ett närliggande träd, tacklande hockeyspelare eller Ensam mamma söker).
