Kära umbärliga män
Åh ni fantastiska, vackra, skäggiga, menlöst snygga män. Ni är så många och jag är bara en. Hur ska vi lösa detta?
Kan vi kanske göra upp någon slags tidsplan att jobba runt, för ibland när ni kommer gående i grupp har jag så svårt att ta till mig skönheten av er var och en. Ni vet ju redan själva att ni bara är till för att se på, eftersom ni sällan har så mycket annat att komma med, så kan ni inte bara börja planera er ankomst lite bättre?
Sen är det problemet med att ni gärna vill prata och berätta om er själva; ni behöver inte känna er tvingade att göra något sådant strunt - jag bryr mig föga om vart ni jobbar, er musiksmak, vad ni heter ochsåvidare. Jag kommer bara glömma bort det ändå.
Charmen med er har alltid varit att ni ska få vara något onåbart och svårförstått, kan ni inte låtsas att ni är det trots att ni är det simplaste som Gud skapat? När ni öppnar munnen förstörs liksom magin. Så jag ber er, ni fantastiska, vackra, skäggiga, menlöst snygga män - lyssna till Monicas ord, var starka, var lugna, var trygga men framförallt: var tysta.
