Husbil
Jag delar just nu min tid på fem ställen, varav två kan räknas som favoriter.
För hundra år sedan satt jag fast med ett tåg i något jag förkastade som byhåla, en stad(?) som jag skrev att jag för alltid skulle minnas som något som stal två timmar av mitt liv. Just nu ger jag den hålan ungefär en tredjedel av min tid, utan att något brott begås. Kanske var tågförseningen i april ett tecken på att jag borde stannat till där, något som alltså tagit mig fyra månader att inse.
I övrigt har jag spelat mest gammal musik hela helgen, fördelat mellan de två storstäderna i länet. I fredags dansades det till dängor på Hugo, bäst i test var Fridsén-Crewet som sjöng med i nästan varenda låt från kl 00.20 och framåt. I lördags intog jag Konsert och Kongress i Linköping och blev förärad ett rosa Dj-bås och en publik på ca 900 personer(som jag iochförsig inte såg då jag bländades av färgglada lampor som gjorde mig avatar-blå) inför Veronica Maggios hundrade konsert i år.
I somras drack jag kaffe i en park med en av dessa gossar utan att veta att det var han. Jag kände mig inte generad över detta när jag fick information om hans identitet. Inte det minsta. Att hänga i park med trummisarna från två av Sveriges mest upp-chosade band (jag hade egentligen fikastund med trum-Harry när trummare nr 2 dök upp och sällskapade) låtsades jag bara vara vardagsmat, även fast jag egentligen kände lite såhär "hur ihelvete hamnade jag här?".
