smygare
Ja. Ni vet det väl redan egentligen. Ni som står mig närmst har till och med accepterat mitt beteende(tackar) och insett att "det är ju sån du är Emma".
Jag har i allt större utsträckning börjat okynnes-ignorera samtal och sms. Det är inget illa menat. Det började mest som en såndär "orkar-inte-ringer-senare"-pryl men har på något sätt tagit sig över en tröskel mot "orkar-visst-men-svarar-inte-bara-för-att"-grej. Jag hör att mobilen ringer, i vissa fall slängs ett getöga på mobilskärmen, men jag vägrar trycka på den gröna luren.
Det handlar inte om ett särskilt urval, det finns ingenting någon kan göra åt sin ranking i viktighet-av-samtal, ingen bör således känna sig helt och fullt träffad: Jag vill liksom bara inte svara precis just då - eftersom jag vet att jag faktiskt får välja.
Det är konstigt, förr gick mobilsvarning och smsning per automatik, men det är inuti mig och min medvetenhet det har skett en förändring. Min ansvarsfullhet gentemot mina uppringare/sms-skickare har övergått i det(enligt mig) helt perfekta förhållandet, där jag kan komma och gå som jag vill.
Kanske har denna nyfunna ansvarslöshet stigit mig åt huvet då jag numera helt enkelt inte svarar vid första påringningen utan direkt tänker att jag ringer upp senare(om jag kommer ihåg) eller svarar när jag kollat klart på CSI(el. dyl.)(kanske), och alltså i nära 80 % av ringningar/messningar som påbörjas av andra inte svarar alls.
Jag tackar iallafall ödmjukast för er tappra som orkar er kvar, och hoppas(mest för er skull, för mig är det fortfarande lite spännande) att jag snart kommer ur min mobiltonårsrevolt så att jag kan ta del av det där som kallas socialt liv igen.
Marilyn uppskattade också tid för sig själv. Eller så hade hon ingen som ringde
