mehvafaan

kl 12.00 kom utropet om den tysta minuten. Det kändes som om hela världen stannade upp. Människor vågade inte ens röra sig. Det var som världens största flashmob, fast inte lika imponerande att se.
Jag försökte förstå vad de jag spenderade min tysta minut med tänkte, men de flesta bara stirrade ner i marken. Kanske känner de sorgen eller så förstår de inte alls. Jag är snarare den sistnämnda.
Jag förstår inte alls. Och på ett sätt är jag glad att jag aldrig behövt förstå eller uppleva den sorgen eller smärtan som genomsyrar ens inre när man behöver hantera att sånt här händer. För det händer. Så mycket förstår jag, att det händer hela tiden. Även om det inte är så uppenbart som nära hundra döda genom en och samma fanatiska psykopats handlingar, så händer så mycket som förstör och förmörkar, varje dag.

Från nordens alla Carlingsbutiker fick jag mail, om hur viktiga vi alla var. Inte för att vi fanns där och jobbade, utan för att vi finns.
Idag är väl en sån dag som man borde ringa alla man älskar och berätta att det är viktigt att de finns, men den dagen är imorgon också - och i förrgår, och alla dagar nästa vecka, och hela årets dagar också.

Jag försöker att inte vara fjantig, för det är ju inte sådan jag är. Jag är - påstår jag själv - realist, och förstår att det alltid kommer finnas människor som vill skada, som inte förstår att när man vill påverka samhället så är inte våld en lösning eller ett medel, som inte respekterar, som inte lyssnar och som inte alltid kan stoppas.
Men jag hoppas också att det finns fler av de människor som kämpar, de som står emot, de som räddar, de som hjälper, de som vågar och orkar vara starka och de som älskar.