mehvafaan

kära Sveriges JärnSpikar

Tack saniha för månadens upplevelse

Äntligen. Dagen var kommen för den efterlängtade resan till mitt hjärtas ljus och lycka Kajsa a.k.a daisy duck a.k.a miss moneypenny a.k.a miss acidfart(i relationen av denna användning är jag sir fart-a-lot).

Inför stundande avresa går allting oväntat(oroväckande) smidigt. Ingenting är glömt, kaffeinköp och biljettuthämtning hinns med. Sjuktligt bra då jag oftast packar i panik en halvtimme innan resa och är ute i sista sekund av ren princip(kör på den gamla devisen; jag går hemifrån prick - går bakåt i tiden och kommer dit fem i).

     Första(ja, det ska tillkomma fler) bussresan mot Katrineholm där anslutande tåg väntar är behaglig och jag anländer med tillräckligt lite marginal för att inte dras in i stadens depressiva tillstånd av menlöshet.

Tåget rullar in och mycket nöjd upptäcker jag att jag placerats vid en herre som inte alls luktar illa(alltid en risk man tar genom att åka kollektivt). Score! Här borde jag börja ana oråd. Det är för bra för att vara sant; och ja i situationer som är sådana blir resultatet oftast besvikelse(OBS. Spoiler).

Efter ca 15 minuter(lita dock inte på min tidsuppfattning) stannar tåget i vad jag förstår ska vara Vingåker - och i mitt framtida liv kommer jag alltid se tillbaka på denna by/stad/håla som stal två timmar av mitt liv(kan jag tillochmed säga att jag nästan bott där?).

Dock befinner jag mig utan oro. Jag har musik, jag har Facebook, jag sitter fortfarande bredvid stabil och icke-odörsspridande man. Vi får veta att en ledning har rivits ner i Hallsberg(detta säger mig naturligtvis ingenting då jag inte vet var Hallsberg ligger) och att vi inte får ström till tåget. Ändå lyser lamporna i tåget till min förvåning, har vi ingen ström borde ljuset vara släckt enligt min väldigt bra slutsatsdragningsförmåga?

Nu får vi veta att vi ska få åka buss till en stad på G(minns inte/lyssnar inte) där vi ska få ta tåget till vår slutdestination. Jag håller mig till min kära mansvän som inte luktar prutt och härefter följer en bussresa på ca två timmar där jag får veta hela hans livshistoria(jag minns dock bara att han utvecklar miljövänliga gatulampor, och efter denna upptäckt känner jag mig tvingad att ljuga om min egen förträfflighet i rädda-världen-bidrag).

När vi sedan anländer i Skara(som jag senare får veta är Skövde) är min mobil kaputt på batteri och jag förstår att jag kommer ha svårt att hålla Kajsa uppdaterad om min nuvarande situation, hon kommer även inte veta när jag står fluktande utanför hennes port.

Dock störs dessa farhågor tacksamt av att det sitter en åksjuk/jävligt full brud på bussen som spyr i trappan. Vissa har det bra.

     I Skara/Skövde får vi återigen meddelande om att byta buss(vad hände med staden G?), men jag missar givetvis de två redan framställda bussarna och får vänta ca 27 minuter på extrabussen. På denna nya buss ser jag att klockan är 01.48 och jag funderar på hurifan vi lyckas vara redan 3 ½ h försenade.

Jag skaffar en ny medresenär - inget ont om den väldoftande herren, han har helt enkelt tappats bort i tumultet(försvunnit spårlöst=luktar jag så illa??). Jag får låna min nya väns(bff) dator för att ladda min mobil och känner mig back on track.

Vi bjuds på mackor(tar dock slut vid mig och de åtta passagerarna bakom blir utan, men jag tänkte lite såhär "endast de starkaste överlever") och loka(tar slut ungefär mitt på bussen och jag blir således utan).

Två timmar senare anländer äntligen vår buss på Göteborgs centralstation och jag och Jessica(bff) kastar oss in i en taxi som Sj bjuckar på och hetsar vår chaufför att sätta gasen i botten. Fem minuter senare står jag utanför min älskade väns port; hon iklädd mysbrallor och päls, jag iklädd fem-ånhalv-timmars-försenad-resa-shwett).

Jag somnar i soffan. Vaknar i soffan. Ser på min vän och tänker: "Ja, hon är värd det".