mehvafaan

Idag var jag på en mycket lärorik föreläsning med en alldeles förträfflig kvinna. Jag lärde mig faktiskt vansinnigt mycket om hennes förträfflighet. Ja om hennes förträfflighet, inte av den. Det fina i kråksången om hennes bragdliknande stordåd, inom whateverhonängjorde, var när hon - en kvart in i föreläsningen - berättar att hon inte har någon som helst utbildning. Hon hoppade av skolan och lyckades ändå så bra att hon slår alla/oss andra knegare med hästlängder.
Alla studenters gemensamma tanke(eller var det bara min?): Vadfaan är jag då här för?

Vissa tycker det är obehagligt att spy. Tro inget annat, jag gillar väl inte heller att kräkas såvärst. Men många säger att det är det värsta de vet. Jag har två saker som ligger högre upp på den listan(saker-jag-avskyr-att-göra-listan):

Den ena är att snyta mig, vilket ger mig äckelrysningar i hela kroppen. Jag tror tillochmed att jag var rädd för att göra det när jag var liten. Jag låtsasblåste(lärde mig tidigt att göra fejksnytljud med munnen) bara i det framräckta pappret(av Mamma/Pappa/Dagisfröken) och torkade näsan mot det bäst jag kunde, för att slippa ta i på riktigt.

Det andra är att borsta håret. Det är bland det a b s o l u t värsta som finns. Det finns ingenting som är skönt med att borsta sitt hår, det är heller inte nödvändigt att göra(att snyta näsan ren från snor har ju ändå en mening) och bör alltså inte vara något ni ser ner på mig för, för att jag inte gör. Det senaste året har jag borstat håret fyra gånger, varav tre var hos min frisör(som envisas med att påstå att det inte går att klippa i tovigt hår). Den fjärde och senaste gången var i veckan, när Bältros minsann skulle borsta mitt hår slätt. Det tog en kvart. Om inte mer. Och jag kände lite såhär "uuuuuhäääääähuuuuuu" hela tiden. Hans reaktion: "Men... men vad har du gjort?".
Jo, det ska jag berätta för er: Jag låter mitt hår vara. Jag tvättar det(ibland) och låter det växa och frodas bäst det vill. Jag och mitt hår är därför mycket goda vänner. Jag sliter inte sönder det med en elak hårborste, blåser extremt sällan hårblås på det och låter det vara precis som det vill vara - för så gör man med vänner.

Har idag intjänat kakpoäng, men vill inte klappa mig själv på axeln - nån måtta på min självgodhet får det ju ändå vara.
Det är ju gärna så, att man samlar kakpoäng på hög för att sedan kunna gå ut och visa dessa(eller för all del bara en endaste liten smula) och skryta vitt och brett om att "kolla så mycket kakpoäng jag har och vad snäll/duktig/rättvis/shyrre jag varit".
Jag vill inte vara sån, men det är svårt att låta bli. När man gör Goda gärningar vill man ju gärna att folk ska veta att man har gjort dom - men försvinner inte lite av poängen(oplanerad dubbelmening) då? Att vara en Fin och God människa ska ju komma helt naturligt(helst men sällan), men om man måste få nån slags cred för det så gör man det ju för credden och inte för att spontant och naturligt vara Fin och God.


Från och med nu ska jag bara göra smygGoda gärningar tror jag. Som bara jag och den som den Goda gärningen har i avseende får veta. Eller kanske inte ens så. Kanske ska jag lyckas smyggöra dessa tillochmed för mottagaren. Helst skulle jag nog vilja vara en sån som oansträngt och oskrytsamt sprider lite lycka här och var utan att ens märka det själv. Men fyfan så fjösigt det låter.

44 dagar till julafton och bara en dag till helg. Jag är vaken lite för tidigt(är ju numera en pendlare) och är tröttare än vad jag förtjänar.

På lördag åker alla hårt arbetande carlingscrews på kick-off och kollar in nästa års planerade mode.
Jag har märkt, i mina studier av mode-bloggare, att fashion inte är min starka sida. Åtminstone inte på det traditionella mode-bloggs-sättet. Å andra sidan gillar jag ju min "det här låg närmst och luktade inte så illa"-stil. Den upptar ingen som helst tid och inte heller behövs någon ordning i min övergödda garderob. Allt jag begär är ju något som gör mig klädd. Att ägna för mycket tid åt sitt utseende gör ju en människa typiskt oskön(som med min mobils rättstavning blev ollon) på x antal sätt.

Har idag inte åstadkommit någonting. Och varit helt nöjd med det. 
Det ska alltid hållas på att bortförklaras varför man spenderar en hel dag i sängen. Söndagar är bakfyllans dag= förklaring till sängliggande/soffslöhäng. Man får även spendera sin dag åt stillasittande och icke-åstadkommanden om man: är sjuk, jobbar på kontor, lider av depression, är amerikanskt fet, är förlamad eller befinner sig i behov av hjärt-och-lungsräddning.
Jag har ingen bortförklaring eller motivering till mitt icke-bidragande till något som helst under denna söndag. Jag är inget av ovan nämnda. Jag kan heller inte återberätta vad jag faktiskt gjort, eftersom det gjorda är obefintligt. Under rådande tider är människor ofta uppfyllda av sin egen viktighet, och berättar därför gärna om minsta småsak de gjort, även under dagar de alltså inte gjort ett jota. Man ska alltid ha gjort någonting. Man ska åtminstånde försökt.
Jag har inte gjort det. Jag har inte ansträngt mig, inte filosofierat, inte lyft eller burit, inte räddat något svältande barn, inte pluggat eller jobbat hemifrån och faktiskt inte heller ifrågasatt min egen lathet. Jag har snarare hyllat den.
Lathet är en dygd som förtjänar hyllning. Att kunna välja bort att göra till förmån för att inte göra är en helt fantastisk egenskap som jag inte känner mig det minsta förolämpad att förknippas med. Jag erkänner det, till skillnad från många andra. Lathet är inte något fult.
Däremot är att framställa varenda litet bemödande eller försök till vad-liten-skitsak-som-helst som en bragd och en allmän angelägenhet vedervärdigt.


Jaja, å andra sidan är ju människor uppfyllda av sin egen viktighet otroligt roliga att iaktta.

Vad är det för fel på människor egentligen. Har man inte bra musiksmak ska man inte få lyssna på musik. Då kan man lika gärna få vara döv.
Imorgon ska jag få spela radiohits och kräks lite i halsen redan, av morgondagens helt förlorade självrespekt.

Idag sa en mycket vis ung man(kund på jobbet) något till mig, som jag trodde var allmänt förstått(nope), men som tydligen krävs att upprepas för den större massan:
Ja, det är svinstörigt med folk som kommer in och ska ha fribiljetter.

Det finns ett antal olika typer av fribiljetts-hämtare:
De hetsiga som bara rusar in, ställer sig vid kassan och ADHD-liknande småstudsar för att de är så otroligt peppade och bara läääängtar till att få gå ut(den här helgen också). Gratis. Innan kl 24. Dessa bemöter jag med att ta lååååång tid på mig till kassan. Om dessa möter en på vägen mot kassan hälsar de inte utan småspringer förbi - eftersom de vet var vi förvarar dessa åtråvärda biljetter. Dessa är även de som inte ser "Alla fribiljetter är SLUT"-skylten som ställs upp ca 24 timmar efter att vi mottagit biljetterna. Ibland frågar de tillochmed när de mottar meddelandet "är ALLA biljetter slut?" . JA.

De smygande som strosar runt i butiken och låtsas-bläddrar bland kläderna och sedan - av en ren slump - kommer på att "just det, nu när jag ändå är här harnifribiljetter?". Oavsett svar på denna fråga lämnar de illa kvickt butiken - med eller utan biljett som gör så att man slipper betala 60 kr. 60 kr är förfan en pizza! Ät mindre så har ni råd att gå ut.

Utbytesstudenterna som inte talar svenska, men som numera börjat lära sig att Puls heter Puls och inte "the discotek". Denna grupp består av ca 15 indiska(?)/pakistanska(?)/icke-engelska-som-modersmål-'s-land herrar. Från början var de svåra att förstå(inte egentligen, jag låtsades bara inte förstå eftersom jag tyckte att det var skojigt att höra deras förklaringar på ett språk de inte behärskar), då de oftast framförde sin önskning med "av ju got de pass for de tiskotek?" alt. "freepassage for...you know...klubb?"(se  tidigare inlägg om mitt svar till en otydlig utbytesstudent där jag frågade om han ville ha biljetter till "the gun show".) Dessa män/pojkar/va? är svåra att åldersbestämma, vilket innebär att jag har vildchansat dem till att vara ca 35 år. Och vill alltså gå till ett ställe för 18-åringar. Japp. Kan man ju förstå.

De djävulusiskt otrevliga som bara säger "fribiljett" väl framme vid kassan. Dessa bemöter jag alltid på samma sätt. Jag blir SJUKLIGT trevlig. "Förlåt vad ville du ha sa du? Jahaaaaa en fribiljett! Men då måste du fråga ordentligt förstår du väl? Man kan inte bara komma in och säga sådäääär, det är viktigt att vara treeeevlig när man frågar om lov att få något, tycker du inte det?"(här mumlas förmodligen fram ett halvtaskigt försök som "kan jag få en då. tack.". Mitt bästa är att de då redan är slut så jag får säga att "tyvärr har vi inga kvar, men det går alldeles utmärkt att betala när man går in". Jag har även, vid tillfälle, skickat ut dessa att gå ett varv och komma tillbaka senare och fråga snällare, annars får de inga. De blir svinförbannade ibland, men är ju så illa tvungna. Att vara snäll mot mig är ju hindret till att kunna snålåka på krogen.

De som skäms som antingen ska hämta "åt en kompis som inte kunde komma förbi" eller "aldrig brukar fråga(du var ju förfan här förra veckan!?) men tänkte att jag skulle göra det när jag ändå var inne och det är lite pinsamt jag vet men jag tänkte ändå fråga", och blir Sinnessjukt tacksamma för biljetten. Dessa liknar de smygande men skiljer sig på punkten där de alltså lite försynt frågar om lov och ser ut som skrämda hundar samtidigt. Dessa gör alltså helt rätt. Inte att de frågar om lov, utan för att de skäms.
SKÄMMES BÖR NI ALLIHOPA.

Igår spelades det en himla massa kort, det dracks sprit och verkade vid några stadier närma sig vilda västern.
Jag är inte särskilt bra på att förlora på kort, som tur var hände det bara tre gånger av ca 200.
Dagens uppgift är att: vakna till, styra upp det som kan styras upp, följa bror till stationen samt fixa Carlings tjejavdelning till oigenkänlighet.

Buffy är på badhuset. Jag känner mig lite avundsjuk. Men bara om hon åker rutschjbana, annars är det ju inget att vara avis på. Hoppas PRO har förmiddags-sim. HÄäh




Emma - Amazonkvinnan
(OBS. bilden är ett montage)