mehvafaan

Har idag inte åstadkommit någonting. Och varit helt nöjd med det. 
Det ska alltid hållas på att bortförklaras varför man spenderar en hel dag i sängen. Söndagar är bakfyllans dag= förklaring till sängliggande/soffslöhäng. Man får även spendera sin dag åt stillasittande och icke-åstadkommanden om man: är sjuk, jobbar på kontor, lider av depression, är amerikanskt fet, är förlamad eller befinner sig i behov av hjärt-och-lungsräddning.
Jag har ingen bortförklaring eller motivering till mitt icke-bidragande till något som helst under denna söndag. Jag är inget av ovan nämnda. Jag kan heller inte återberätta vad jag faktiskt gjort, eftersom det gjorda är obefintligt. Under rådande tider är människor ofta uppfyllda av sin egen viktighet, och berättar därför gärna om minsta småsak de gjort, även under dagar de alltså inte gjort ett jota. Man ska alltid ha gjort någonting. Man ska åtminstånde försökt.
Jag har inte gjort det. Jag har inte ansträngt mig, inte filosofierat, inte lyft eller burit, inte räddat något svältande barn, inte pluggat eller jobbat hemifrån och faktiskt inte heller ifrågasatt min egen lathet. Jag har snarare hyllat den.
Lathet är en dygd som förtjänar hyllning. Att kunna välja bort att göra till förmån för att inte göra är en helt fantastisk egenskap som jag inte känner mig det minsta förolämpad att förknippas med. Jag erkänner det, till skillnad från många andra. Lathet är inte något fult.
Däremot är att framställa varenda litet bemödande eller försök till vad-liten-skitsak-som-helst som en bragd och en allmän angelägenhet vedervärdigt.


Jaja, å andra sidan är ju människor uppfyllda av sin egen viktighet otroligt roliga att iaktta.