Wadapp pussycat
Spin-offar vidare på dagens vettigaste tanke, som slog mig under dagens första tre timmar av projektredovisningar av blandat halvintressant innehåll. Jag borde verkligen göra något med mitt liv. När jag var liten var jag(som tidigare nämnts) helt övertygad om att jag skulle bli sjörövare - alltså leva laglös på de sju haven(vilka de nu är) och plundra och skövla(vad det nu betyder).
Idag såg jag mig själv precis där jag är, ca 20 år senare, i ett klassrum på ett Universitet, i hopp om att slippa bli så pass vuxen att jag måste söka ett "riktigt" jobb.
Vad hände?
Ska jag redan nu börja ta mig i kragen och inse att det är dags att ta tag i något slags vuxenliv, eller borde jag följa min instinkt som säger att "man behöver aldrig bli vuxen sådär som folk säger att man måste bli". Min förhoppning har liksom varit att allt kommer lösa sig; att jag kommer sitta inne på ett ständigt pengaflöde, att jag kommer kunna resa vart jag vill, bo vart jag vill och aldrig behöva ta viktigare beslut än vad jag ska äta till frukost eller om jag verkligen behöver ett par skor till.
Just nu är jag iallafall påväg att göra mitt vuxnaste på länge, jag både hoppas att det ska gå vägen, alternativt inte alls - då har jag iallafall gjort ett försök och kan luta mig tillbaka med tanken och vetskapen om att jag inte riktigt är vuxen än.
