mehvafaan

såhär kände/känner jag idag efter kl 16.12(semestertid):

Ida är snygg idag, ska jag hälsa. Eller alltså, inte att inte jag tycker det. Hon är faktiskt sketasnygg. Inte för att hon inte brukar vara det, men just idag var hon sådär "oj vad snygg du är".
Jag önskar jag hade så oftare. Typ varannan dag iallafall.


  


Såhär ser man alltså ut en fredag kl 20.15.
Jag håller armen lite fancy eftersom jag vägrar ha Bh när jag är hemma.

Ibland när jag funderar kan jag göra det i flera dagar. Ibland tar jag beslut på ca tre sekunder. Just nu är jag i mellanläget. Jag har vetat om att jag behövt ta ett beslut men skjutit lite på funderingen. Dock kom svaret till mig väldigt tydligt idag. Detta berör antingen bara mig, eller mellan 25-1100 personer.

Och om ca 44 timmar går jag på semester.

Väntar tydligen inte länge.
Passet är klart och jag drar mig för att hämta det. Dock vet jag att det är ett måste eftersom jag ännu inte är världsdiktator som blir igenomsläppt genom landsgränser bara på igenkänning(och befallning).

Sebastian Wijk var fin och bra igår, men den stora överraskningen för mig var Kleerup och Me and My Army som var dyngabra. Att Kleerup avslutade med What a Wonderful World gjorde inte saken sämre.
Efter konserten kom elcellisten från bandet fram till mig och sa att hon tyckte jag var ball(okej hon sa häftig) och jag kände mig som en nörd; Hon var asball. Hon sa att hon trodde att jag skulle gilla bandet nedan. Och vetni? Hon hade rätt. Är jag så uppenbar?

Höll på att glömma! En annan rolig sak är att jag ska till Mediamarkt imorgon.

Ganska skojfriskt är även mitt nya passfoto. Fröken i kassan(är hon polis?) sa till mig fyra gånger att jag absolut inte fick se glad ut(?). Hon nämnde även det sista hon gjorde innan jag gick att "det går att ta id-kort här med, om du vill ha legitimation med ett kort som du kan visa upp oftare". Tackarrrr.
Tji fick hon iallafall, jag hittepåade att jag hade mätt mig och var 170 centimetras lång. "Ja det kan väl stämma, det står det på ditt gamla också". Jag var lika smart 2005 som jag är nu. SCORE!
Nu är det bara att vänta fem evighetslånga dagar på det nya, fräsha, brukbara och framförallt katastroffula passet så jag kan lämna landet.



Imorgon kommer Buffy hem. Yessasså

Vet inte varför riktigt men jag tycker det är hett med killar på kryckor. Eller killar med gipsad arm typ. Det är något slags bevis på att dom hittat på något farligt. Om dom inte har det får dom helst ljuga.

Jag förstår inte varför de inte flyttar från Salem? Det är ju bara massa skumt och löst folk, Stefano(eller hans ande) gäckar ständigt, det är alltid någon som är borta(kanske död, men det brukar vara lugnt för de återuppstår oftast), Marlena dödade massa folk men dom hamnade egentligen på en ö och fick komma tillbaka iochförsig - men tyder inte det på att de har en ganska labil/lättpåverkad(eftersom hon blir hypnotiserad emellanåt) quinna i staden och alltså borde låsa in henne/kasta ut henne från staden?

Åh, men vem lyssnar egentligen på mig? INGEN. Jaja, skyll er själva då. Dumma amerikaner.

Inför kvällens batalj (läs; musikquiz på Hugo)kände iallafall en av de fyra medlemmarna(läs; jag) att vi inte skulle vara helt hundra. Man kan inte vara på topp jämt, dock känns det ju riktigt överjävligt för tillfället att inte vara det. Att hamna bland topp fem får väl iochförsig räknas som typ bra.
Jag får väl vara nöjd med annat istället. Tillexempel: min stundande semester, att jag har världens skojigaste vänner, att jag hittills sluppit bananflugor, att jag fortfarande är obesegrad i kortspelet "Casino", att jag inte har fotsvamp(har hört att det händer många) och att jag har sovmorgon imorgon.

Den där Henrik Baryard är såhimla härlig.

Förresten var det fint av triss-skraparen att säga att han hade sorg i hjärtat av händelserna i Norge, men fortfarande tyckte det skulle bli kul att skrapa triss-lott (bara det att lägga triss-skrapet mitt i Norgediskussion är himla taktfullt).

Godmorgon.

Men nu till någonting riktigt roligt.
På torsdag spelar jag skivor på Asken(och på lördag med, men det var ju planerat länge - torsdag är snabbinbokat) mellan varven på Me and My Army och Sebastian Wijk-konserten.
Himla tur för mig och Sebastian, en av mina möjliga framtida män, att vi får träffas och se ifall vi passar så bra ihop som det skulle kunna verka.

kl 12.00 kom utropet om den tysta minuten. Det kändes som om hela världen stannade upp. Människor vågade inte ens röra sig. Det var som världens största flashmob, fast inte lika imponerande att se.
Jag försökte förstå vad de jag spenderade min tysta minut med tänkte, men de flesta bara stirrade ner i marken. Kanske känner de sorgen eller så förstår de inte alls. Jag är snarare den sistnämnda.
Jag förstår inte alls. Och på ett sätt är jag glad att jag aldrig behövt förstå eller uppleva den sorgen eller smärtan som genomsyrar ens inre när man behöver hantera att sånt här händer. För det händer. Så mycket förstår jag, att det händer hela tiden. Även om det inte är så uppenbart som nära hundra döda genom en och samma fanatiska psykopats handlingar, så händer så mycket som förstör och förmörkar, varje dag.

Från nordens alla Carlingsbutiker fick jag mail, om hur viktiga vi alla var. Inte för att vi fanns där och jobbade, utan för att vi finns.
Idag är väl en sån dag som man borde ringa alla man älskar och berätta att det är viktigt att de finns, men den dagen är imorgon också - och i förrgår, och alla dagar nästa vecka, och hela årets dagar också.

Jag försöker att inte vara fjantig, för det är ju inte sådan jag är. Jag är - påstår jag själv - realist, och förstår att det alltid kommer finnas människor som vill skada, som inte förstår att när man vill påverka samhället så är inte våld en lösning eller ett medel, som inte respekterar, som inte lyssnar och som inte alltid kan stoppas.
Men jag hoppas också att det finns fler av de människor som kämpar, de som står emot, de som räddar, de som hjälper, de som vågar och orkar vara starka och de som älskar.

Idag har jag lämnat mitt hem ca en gång. Enbart för att handla laktosfri mjölk till den fantastiska söndagsköttfärslimpan. Jag förstår att detta låter som ett skämt men det är en helt sann och riktig historia.
Om en vecka går mitt liv in i en ny fas. Jag är inte helt säker på vart den leder mig, men jag tror det är någonstans fantastiskt. Ja, jag går på semester.
Ingenting är planerat eller bestämt(som vanligt) men jag känner på mig att det kommer bli en hejdundrandes fin ledig tid.
Jag kommer bland annat stänga av mobilen och därför inte vara tillgänglig för något som helst ansvarigt(som vanligt) och också försöka uppbåda en himla massa kraft till att orka skriva 12 sidor projektansökan inför min masteruppsats.

Igår när jag nämnde den för någon så uttalade denne ordet master på engelska("määäster") istället för det tråkiga svenska sättet(ma-aster). Det kändes mycket bra. Typ " I am your Master".

Nu ska jag spela yatzy med mig själv.

Dagens höjdpunkter:
-Ätit fredagsmiddag, fast det är Lördag
-Fått en svinstor påse godis i namnsdagspresent
-Fått en påse bullar från Bagarstugan överraskningshängande på min ytterdörr
-Jobbat med Falu-Ingrid(fortfarande falu som i falukorv)
-Har ledigt i ca 2 ½ timme till
-Får numera rabatt på kycklingkebaben(okej, det var egentligen igår jag fick veta det, men jag kände att det såg finare ut att samla allt bra under samma lista. Om det nu är bra att få rabatt från ett kebabställe eftersom det betyder att jag är en riktig stammis. Hm.)
-Drömde jätteskojiga drömmar. Bland annat att Söder var en brandbils-kapare. Jag minns att jag kände lite sådär "jag vet inte ens vem du är längre", men att jag var förstående, det lär vara kul att åka brandbil.


Övriga tankar:
Jag tror att jag är svinbra på tennis. Har aldrig spelat, men det känns som en typisk sport som jag har talang för.

Varför har jag inte spelat sönder Teddybears ft. Paola - Yours to keep än? Måste börja göra det redan ikväll.

(Sorry för att det är lite taskig kvalle. Den är bättre på Hugo ikväll.)




Och just det:
Jag hoppas någon hyvlar den där norrmannen till döds med en osthyvel.

Vet inte riktigt vem som kommenterat mitt fight club-inlägg med att de gärna vill ta del av min fantastiskhet och vara i närheten trots att jag beskrivit min oduchade odör(Japp, detta läste jag in i kommentaren "Jag vill ha dig!". Men tack. Ge dig gärna tillkänna, eftersom det blir svårt att ge bort mig till någon jag inte vet vem det är.
- Är du ihop?
- Ja, men jag vet inte med vem.

- Får jag ditt nummer?
- Nä tyvärr, jag är upptagen med någon, dock är denne hemlig för mig.

Nu ska jag försöka sova, och givetvis drömma om min framtida man/kvinna(man vet ju aldrig vem den där som vill ha mig är och därmed vill jag inte låsa mig vid ett särskilt kön, även fast jag faktiskt är ganska ointresserad av bröst i allmänhet). Senare blir det skivspel. Funderar inte ens på vad jag ska spela då jag hoppas att alla på haket är tillräckligt packade för att skita i vad jag än spelar.

Har slagit mig loss från en Veronica Maggio-konsert. Inte för att den inte var bra, utan bara för att jag inte klarar av så mycket folk på samma lilla yta. Kände istället att jag hade viktigare saker för mig, som att duscha och äta popcorn. JA, jag förstår att det förvånar att duscha är bättre än att titta på en kåt-gungande och sjungande Maggio, men jag har idag gått omkring på jobbet och sniffat efter den skyldige till ett svett-brott för att senare inse att boven var jag själv. Det är alltså inte för att jag egentligen vill, utan för att jag måste.
Ibland måste man inse när loppet är kört. Ibland är det mitt i en stor publik skanderandes "bara repetition re-pe-ti-tion re-pe-tion jämt".
Duscha är sannerligen ett nödvändigt ont om något. Bah

Jag trodde det inte. Jag vågade inte tro det. Men Buffy knådade på mina fötter. Jag behövde inte ens tjata. OCH, jag fick matlåda till imorgon. OCH, någon hade diskat(som inte var jag). Ibland är man lyckligare än vad man förtjänar.

Många korvören betalas till den som klämmer på mina fötter.

Anlände hem för ungefär en timme sen och möttes av synen av Buffy och enhimla massa stek-os. Det var länge sedan det hände. Både stek-oset och att bli välkomnad hem av vampyrjägaren. Då hon varit iväg på ön som vill tillhöra Sverige men där invånarna envisas med att tala ett annat språk, har livet känts lite tyngre, men idag är hon äntligen tillbaka och det med besked(vet inte vad det betyder men det kändes som något man borde ha skrivit någon gång i sitt liv, ungefär som saken är biff - som redan använts som uttryck av undertecknad på en litteratur-tenta).

Som tack för att hon kirrat mat och mat-rök i mitt(soon-to-be-vårat) hem ska hon även få äran att pyssla om mina skadade trampdynor om ingen annan känner för det. Ingen? Really?
Okej. Grattis Ida.

Idag skulle jag ha städat. Jag har inte ens rört någonting. Inte rättat till, inte plockat upp, inte ens dragit ihop lite skräp med ena foten eller borstat undan damm. Jag har inte plockat ihop tvätten från förra veckan utan istället belamrat tvättpåsarna med den rena tvätten med min skinnjacka och en present jag fick av morsan.
Jag vet inte om jag egentligen trodde att jag skulle städa. Jag visste kanske redan att jag skulle skita fullständigt i det.
Istället har jag ägnat dagen åt att hänga med mor min, gått omkring med Chricko(mamma) på stan och planerat min framtida slös-satsning(London) och varit inne och lurat Ingrid a.k.a Falu-Ingrid(som i falukorv) på jobbet att jag skulle hålla henne sällskap fast jag egentligen bara ville låna toan. När jag väl tog mig hem igen och skulle sätta igång med stöket/dammet/kläderna kastade på måfå i lägenheten/tvätten/disken/mina stinkande strumpor som för tillfället ligger väl placerade i hörn, försökte jag istället hitta på ursäkter för att slippa.
Till exempel försökte jag lura hit sällskap, med hopp om att de skulle vara snälla nog att hjälpa till yttepyttelite. Den planerade gästen uteblev och istället blev det en spontangäst - Kjella a.k.a Söder a.k.a Kapten Rödskägg, som vägrade städa utan istället ville äta delikatobollar och påpeka hur illa jag luktade.
Tackar.

Ja. Ni vet det väl redan egentligen. Ni som står mig närmst har till och med accepterat mitt beteende(tackar) och insett att "det är ju sån du är Emma".
Jag har i allt större utsträckning börjat okynnes-ignorera samtal och sms. Det är inget illa menat. Det började mest som en såndär "orkar-inte-ringer-senare"-pryl men har på något sätt tagit sig över en tröskel mot "orkar-visst-men-svarar-inte-bara-för-att"-grej. Jag hör att mobilen ringer, i vissa fall slängs ett getöga på mobilskärmen, men jag vägrar trycka på den gröna luren.
Det handlar inte om ett särskilt urval, det finns ingenting någon kan göra åt sin ranking i viktighet-av-samtal, ingen bör således känna sig helt och fullt träffad: Jag vill liksom bara inte svara precis just då - eftersom jag vet att jag faktiskt får välja.

Det är konstigt, förr gick mobilsvarning och smsning per automatik, men det är inuti mig och min medvetenhet det har skett en förändring. Min ansvarsfullhet gentemot mina uppringare/sms-skickare har övergått i det(enligt mig) helt perfekta förhållandet, där jag kan komma och gå som jag vill.
Kanske har denna nyfunna ansvarslöshet stigit mig åt huvet då jag numera helt enkelt inte svarar vid första påringningen utan direkt tänker att jag ringer upp senare(om jag kommer ihåg) eller svarar när jag kollat klart på CSI(el. dyl.)(kanske), och alltså i nära 80 % av ringningar/messningar som påbörjas av andra inte svarar alls.


Jag tackar iallafall ödmjukast för er tappra som orkar er kvar, och hoppas(mest för er skull, för mig är det fortfarande lite spännande) att jag snart kommer ur min mobiltonårsrevolt så att jag kan ta del av det där som kallas socialt liv igen.


Marilyn uppskattade också tid för sig själv. Eller så hade hon ingen som ringde

Satte av gammal ovana igång tvn samma sekund som jag kom hem och fick se en helt frukansvärd varelse. Han hade ont någonstans och verkade vilja nå ut till de i tv-sofforna för att få hjälp. Jag kunde.inte.titta.bort. Det var värre än en halkolycka på stan(den är ändå rolig- om den händer någon annan) och värre än Big Brothers alla deltagare i pinsamma situationer/allvarliga diskussioner(same same) tillsammans.
Det var Brolle. På Liseberg med Lotta. Fröken Engberg hade mycket svårt att hålla sina smutsiga tassar från det vrålande och skuttande åbäket och detta scenario var det sjukaste jag sett.
Brolle borde ju ändå kunna komma undan med att vara snygg, men då måste han lära sig att han ska hålla käften. Han är en typiskt sån som måste välja - antingen ska han vara snygg, men då får han inte öppna munnen utan helst bara gå omkring med stilla hjälte-steg och bara nicka lite ballt till de som tilltalar honom, eller så får han leva med att se ut som ett mähä (när han sjunger/ dansar/ hoppar/ armvevar/ pekar/ pratar/ slänger-med-huvudet) och alltså inte förtjäna någon respekt från någon annan än Lotta Engberg.
Fy.
Jag kräktes lite i halsen nu.

Under gårdagens bravader insåg jag något jag förträngt alldeles för länge(ni som känner mig kanske minns mitt nyårslöfte 2010 om att vara snäll i ett år? vad hände!? jag började ju tappa bort mig själv och var alldeles för förlåtande och timid för mitt eget bästa), nämligen att människor i allmänhet är överjävligt störiga. De otroligt påfrestande egenskaperna jag irriterade mig på hos folk igår var(i blandad ordning);

-fylleri som gör att folk gör sig oförstådda men inte förstår att man inte förstår utan fortsätter sluddra oförståndigt.

-igelliknande beteenden, där folk suger sig fast på en och vägrar släppa/sluta prata/lämna en ifred/förstå att jag är totalt ointresserad

-ljud som görs vid mat- och dryckintag.

-andra kroppsliga läten, såsom glada tillrop, sånadär "iiiiih"-ljud som uppkommer när tjejer träffar en kompis ute som de egentligen träffar typ varje dag, felsjungda texter, grabbiga körer som skanderar basgången i Seven Nation Army

-vulgärt språkliga utsvävningar, gärna på platser som har bra akustik.
(Den sistnämnda punkten var min bror, som idag har blivit förlåten, då det ändå är familj vi snackar om. Jag har alltså egentligen inget val.)


Gårkvällens bästa var, förutom min egen musikaliska/musikväljarinsats på Saliga Munken, sista-låten-valet på Trappan/Djungelklubben(trots att denna försenade min hemgång med ca 8 minuter);

Ja jo. Jag drömde alltså att jag var Usain Bolt i natt. Jag minns att det kändes otroligt bra att vara världens snabbaste man.
Jag var och badade vid stora medelhavsklippor med mina fellow friidrottsmän, bland annat den gamla avdankade men ändock fortfarande fantastiska Michael Johnsson(nivet han som sprang med bröstet framskjutet och plockade världsrekorden som Bolt/jag senare slog med några tiondelar) och späckhuggare som slog volter(kan de det?) över klipporna.

Me so happy





Do the running man a la herrey's(gyllene skor)

Luktar för övrigt som en blandning mellan babypuder och grovjobbarsvett i armhålan. Bara höger. Jag imponerar iallafall på mig själv med detta åstakommande.




Audrey bryr sig inte om gräsryggen, hon kontroll-luktar bara armhålan

Blev hetsinringd för spelning på/inför Petterspelning, trodde jag skulle börja gråta när jag svarade att "jajjemen jag är där om en timme" men blev slutligen liggandes hemma i soffan istället. Efter gårdagens spelning och hela helgens inbokade skivsnurrsbokningar känner jag att min snällhet blev dumhet med tanke på trötthet. Tacksamt kunde någon annan ställa upp, och som kompensation för mitt "jajjemen" får jag tydligen komma och dricka mig gratisfull på Djungelklubben ikväll. Tackar ska dom ha men ska någon öl intagas får det vara genom hemkörning.

Om man är jättejätteledsen för att jag inte alls hamnade bakom skivspelarna ikväll och bara måste komma och dansa till min musik är man välkommen till:

Puls imorgon kl 22-03
Munken på lördag kl 22-01
Olearys 22/7 kl 22-01
Hugo 23/7 kl 22-03
Puls 29/7 kl 22-03
Asken 30/7 kl 21-01
Studiefrämjandets personalfest(!?!?!?) i Vadstena(?!?!?!?) 18/8 kl ?-01
Veronica Maggio-konsertspelning i Linköping 10/9 kl 19-?
Fridséns föräldrars födelsedagskalas 24/9


Om man ändå inte är nöjd och verkligen vill se mig/höra mig vara relativt skitotrevlig-för-jag-är-svintrött-och-ni-önskar-kass-musik-och-femton-Håkan-låtar-och-vill-att-jag-är-schysst-men-jag-känner-inte-för't kommer jag att befinna mig på Carlings ungefär varendajävladag de kommande två veckorna.

Förresten är tjänsten som min assistent/butler/slav ledig. Jag söker någon som gillar att städa, planera, laga mat, klia ryggar(min), ta emot telefonsamtal samt står ut med en oduschad chef(mig).

När jag var liten var jag asakär i en kille i min klass. Vi bodde kanske 3oo meter ifrån varandra och han hade stort rum och tv-spel. Jag minns mycket fina minnen med chans-frågning över den dåvarande wow-liknande-och-super-moderna högtalartelefonen, samt handhållning i genomsnittliga tre timmar på låg- och mellanstadiediscon. Jag var ganska övertygad om att det en vacker dag skulle bli han och jag som gifte oss(eftersom man vet sånt när man är ca 7 år) och när vårt förhållande led mot sitt slut i åttonde klass var jag helt plötsligt väl medveten om mitt kanske framtida liv som nucka - eftersom jag aldrig någonsin skulle bli lika kär igen som i han som stal en lila skrivbok ur lärarförådet åt mig.
Jag visste att förutom han fanns det två andra killar som jag kunde nöja mig med att få gifta mig, varav den ena egentligen bara var en "i värsta fall" kille.
Den som var min tilltänkte man ifall granngrabben och jag inte kunde gifta oss var givetvis Henke Larsson. Jag fantiserade ihop vårt fotbollsbröllop ganska tidigt i mitt liv, men förstod realistiskt att det var lika bra med en reservplan/reservman. Denna utvalda var ingen mindre än Henrik Schyffert.
Än idag är Henke och Henrik två av mina framtida män, men jag har ingen brådska. Nope, har ett par andra jag måste hinna med först.

Funderade helt plötsligt på att skaffa barn förut idag. Dock känner jag inte för att bli vulgofet(syftar inte på någon jag känner som varit med barn och blivit det alltså, utan helt randomfolk jag sett på stan givetvis), mer gasig än vanligt(dessutom gasig utom kontroll) eller föda fram ungen, men jag tänkte att det kanske vore bra att sätta fart på mina hittills fåplockade vuxenpoäng. Nästan varenda en sitter ju inne på barn nu och det verkar lite lattjo och ett par av dom är ju tillochmed söta när dom är tysta. Fast jag vill inte ha barn på heltid. Eller inte ens deltid. Kanske någon dag i månaden bara. Högst.
Eller så skaffar jag helt enkelt en hund. Fast bara ibland. Mer sällan än ofta iochförsig eftersom jag inte har såhimla mycket tid att lägga ner på någon varelse. Särskilt inte någon som inte kan gå på toaletten utan att man behöver ansvara för det.
Jag kanske borde skaffa en tavla på en hund istället? Fast det vore väldigt opersonligt och egentligen matchar inte hundar min inredning. Och jag måste ju kontrollera detta med framtida sambo Buffy först och jag tror inte hon är en hundtavlemänniska.
Jag kanske kan skaffa en annan tavla istället? Typ med något annat fint på, som kanske någonting med blommor på(eftersom riktiga blommor/växter dör i mina ägor), eller ett par nya skor eller en ny diskborste för det behöver jag egentligen.

Så får det bli. Jag köper en ny diskborste imorgon.
Vuxenpoäng; CHECK!

Harry Potter och dödsrelikerna del 2-sällskap. (Eftersom Kajsthebajs envisas med att bo i Göteborg och Troublemaker planerar att se filmen med sin pojkvän - asfjantigt f.ö.)
OBS. Man måste ha läst alla böckerna(helst på engelska men jag är inte omöjlig på just denna punkt), sett alla filmerna och vara väldigt, väldigt insatt i Harry P-världen.
Man får inte smaska när man äter popcorn, sörpla högt vid läskintag, överträda armstödsgränser, ha prasslande godis, göra häpna tillrop(har man läst böckerna bör man väl ändå inte bli häpen över vad som händer i filmen) eller dyl.

Anmälan görs under morgondagen på Carlings. Tackarrrr.

Åh ni fantastiska, vackra, skäggiga, menlöst snygga män. Ni är så många och jag är bara en. Hur ska vi lösa detta?
Kan vi kanske göra upp någon slags tidsplan att jobba runt, för ibland när ni kommer gående i grupp har jag så svårt att ta till mig skönheten av er var och en. Ni vet ju redan själva att ni bara är till för att se på, eftersom ni sällan har så mycket annat att komma med, så kan ni inte bara börja planera er ankomst lite bättre?
Sen är det problemet med att ni gärna vill prata och berätta om er själva; ni behöver inte känna er tvingade att göra något sådant strunt - jag bryr mig föga om vart ni jobbar, er musiksmak, vad ni heter ochsåvidare. Jag kommer bara glömma bort det ändå.
Charmen med er har alltid varit att ni ska få vara något onåbart och svårförstått, kan ni inte låtsas att ni är det trots att ni är det simplaste som Gud skapat? När ni öppnar munnen förstörs liksom magin. Så jag ber er, ni fantastiska, vackra, skäggiga, menlöst snygga män - lyssna till Monicas ord, var starka, var lugna, var trygga men framförallt: var tysta.

Har precis kommit tillbaka från Smålands fagra skogar. Mycket spännande har hänt och en del tankar kring min framtid har även väckts. I Småland verkar det som om var och varannan människa håller på med olika typer av hemmabyggen och/eller husliga projekt.
Det jag kommit fram till är att jag istället för att ha som mål att förgylla någons dag är att förgylla mitt eget med att göra små projekt. Till exempel är nästa veckas planerade självuppfyllande mål att göra hemmagjord jordgubbssylt alt. jordgubbssaft, har inte helt bestämt mig för vilket jag har mest användning för.
Oj vilken bullmamma jag planerar att bli - givetvis utan barn och bullpappa - men vad säger att man inte kan vara bullmamma åt sig själv? I slutändan gör man ju ändå bara goda gärningar för att kunna klappa sig själv på axeln, typ "Nu gjorde jag något bra(även fast det borde vara för någon annans skull gjorde jag det mest för att få kakpoäng/guldstjärnor i himlen/bra karma)". (OBS. Man behöver inte hålla med om detta statement, men det är så).

Här i Småland händer så mycket spännande att jag inte hinner uppdatera. Bullbak blandas med brottning och minigolf med upptäckandet av affärer med skojiga namn, typ "baltiska boden", hur kul är inte det? Särskilt när det inte fanns något ballt i hela butiken.
Jag har förgyllt smålänningarnas dagar med otaliga skämt, med chokladsåskokning, med demonstrerande av korttrick m.m. För att citera Moa 11 år: "Emma är både snäll OCH rolig, det händer liksom saker hela tiden."
Ja, nu förstår ni kanske hur landet ligger - jag ser till att saker händer, that's my thang. OCH jag är rolig.

Så löd titeln på ett bokfynd på - hör och häpna - emmaus i björkå i Småland. Förutom denna bok hittade jag egentligen inte så mycket spännande(allting bleknade i skuggan av ovan nämnda litterära verk), om man inte räknar tyskar och en keyboardist tillika stönskönsångare(också tysk?) som underhöll de två fikande loppisbesökarna med bland annat dängorna "vill ha dig i mörkret hos mig" och "jag hade en gång en båt". True story.

Om ca 14 minuter börjar semesterresan neråt i landet. Jag och mina gummistövlar är mycket spända av förväntning. Jag har packat mina bästa friluftskläder och tagit ett "farväl sålänge" av mina stadsoutfits(tillexempel mina svinsnygga adidasskor som tyvärr får klara sig ett par dagar utan att bli gångna i, då jag inte vill förstöra deras vita glans).
Dagens förgyllande av någons liv tänkte jag mig att klara av senare, då jag funderar på att bjucka mina medresenärer på Mcdonalds. De får välja vilket mål som helst (sålänge som det inte är Happy Meal - den där leksaksincidenten gör mig fortfarande ilsk), supersizea efter behag och de kan tillochmed få en McFlurry om de lovar att jag får välja musik i bilen.
Tjipp

Är jag numera tüp ihop med en man som heter Sven. Han sa att han förstod mig, att jag var intelligent, spelade bra musik och undrade om jag hade känt kärlekssmärta någon gång. Tydligen är det den värsta smärtan som finns sa han, men att han kunde hela mig. Tackar tänkte jag. Jag känner mig iochförsig inte så helad av att bli erbjuden ett förhållande med denna Sven ca 47 år, men vad gör man inte för att förgylla någons dag.

I övrigt, bäst att försöka somna nu så jag orkar upp till kyrkan imorgon.

Idag spelar jag skivor på Asken. Mycket spännande eftersom jag inte har en aning om vilka musikpreferenser Knäppingborgsområdet har. Jag vildchansar på att de har exakt samma som jag själv(de har förvisso under tiden 21-01 inget annat val).
Imorgon går färden söderut, mot Smålands skogar och förhoppningsvis får jag användning av mina nyinförskaffade gummistövlar. Lär leta upp första bästa lerpöl att skutta i om inte annat.
Jag tror gummistövlar är 2011's bästa plagg.

Igår berättade en hemlig källa med inblick i kungafamiljens privatliv - nä, givetvis inte, men väl en hemlig källa - att anledningen till att man luktar illa/mer illa i den ena armhålan än den andra är för att man alltid är lite täppt i ena näsborren. Man luktar egentligen alltid bara med ena borren - vilket leder till att den armhåla som är närmast den borre som luktas bäst luktas sämst.
Och här trodde ju jag att min högra armhåla svettats mer på grund av armvevning, när det visar sig att båda luktar lika illa.
TJIPP